på visst sätt afgjordt genom dessa vigtiga ögonblick, måste nödvändigt stå för talarens inbillning, om han äger någon, och det är ej vid händelser af så stort, så allmänt intresse, som han behöfver, af brist på ämne, kasta sig på Regalierna. Också har man begynt, att efter hand förvandla dessa tal, ifrån hvad de länge varit, osmakliga rökverk, utnötta glädjephraser, till mer eller mindre starka utbrott af medborgerlig philosophi. Ingenting är i sanning högre och ädlare än dessa stora ämnen; men allt ankommer på sättet huru de framställas. Kanhända förutsätter den sanna vältaligheten alltid syftningen på vissa allvarliga verkningar, hvarförutan den blir en tom tankelek, en snilleöfning utan allvar och värde.
Men dessa verkningar, ehuru till ändamålet, allesammans rätt goda och lofliga, kunna dock vara mycket åtskilliga, efter olika talares olika tillstånd och tillfällen att dem yrka. Man skulle deraf snart falla på den tanken, att det förhåller sig med en persons vältalighet, som med hans rock: att den kunde vara för stor åt honom, fastän lagom åt en annan. Vältaligheten, för att vara sann, tyckes nemligen icke alltid fordra blott storhet och kraft, utan någon gång äfven vissa andra goda och tjenliga egenskaper. Räkna deribland, om er behagar, denna litet nedsänktare
