frSn all tanke på sakemas moraliska Tärde, (af allt värde likväl' det ädlaste och redbaraste) att nästan ingenting hos samhällsmenniskan , utom de förra, tyckes röra vår uppmärksamhet, och att vi, atom det beröm, scm de tillrycka sig, nästan icke Tela nfigot annat som fortjenar att gifvas. Alla den privata lefnadens detaljer, (ofta de enda som duUra raenniskan i dess fullkomliga sanning) för-^ ' ivinna derigenom ur våra minnesskrifter. Sådant vore trivialt; gåfve ej nog glans; man fraktar att ned- stiga fr&n skrifsättets värdighet; likasom denna vore i gjmnden någon annan än tänkesättets, och lika- åom de minsta gemingar, när de tedcna karakterens idclhet, icke blefvo derigenom ädla och märkvär- diga. Men dessa ädla, rörande drag, dessa dyg-* der, invänder man, finnas de också alltid? De •kultor finnas, åtminstone oftare, i fall de uppsök- tes och hedrades. Den Ijufva, hemliga belöning som de skänka sin ägare, skulle ej blifva större genom vissheten om andras rättvisa, men man skulle kanhända mer allmänt beflita sig derom. Man akuUe, det är sant, för berättelsens intresse, fSr taflans upphöjning, stundom låna den afgång- as dygder, likasom man förut lånat honom egen- Aaper; men äfven en liten öfverdrifning i ett så- ^t loford, äfven sjelfva dikten, (om någon för- &ttare kunde till den grad afvika ifrån sanningen) tkulle ej blifva onyttig. Den skulle medföra en
