• — 356 ^, begreppet. Hvar och en pligtlag, h vart och förbättradt lankesätl, har utan Ivifvel, lika^ sin skyltlskäp Mnud Ciiristendonisgrundema , ftfvcn* i och för sig sjclf, sina cgnii rälUietsgr der, hvilka det är mig vigtigtaUliira känna. L- tvifvil ligga dessa rällhetsgrunder i gerniag< eller tänkesättets förhållande till nnilra eller mig sjelf; till Skaparpns allmänna vishets och ge hets ordning; till min högre eller min tiinmeligat stiimmelse; till min tillfredsställelsr, milt eget y (h vilket mig-tillåtes att söka) och iivarom allt .brgär, att min lärare -tydligen imdervisar n Måste då ej nödvändigt häraf iippkonima ettlii salt, mer och mer utvidgadt till hvad man, od ett slags ovilja, kallar J^drnujtsmoral; men 54 är långt ifrån- att foctjena' den? Ja, så långt ifr � att det är just derigenom som i\v\\ vcrkeliga r ligionsmoralen endast blir mojeli!^. t Hvad slutligen angår det ymnigare bruk af skriftspråk, och det, till sjellVa uttrycket, bil liska föreställningssättet, som man begynner t med lika ovilja sakna i en del predikningar; så leai öfverdrifningen och missbruken deraf , (hvilka bli vit oftare anmärkta) redan tillräckliga skal, i råda till en visare måtta deri. Genom affoktatii nen att sammanbinda i en oaf bruten kedja, Siri lens egna uttryck, att kläda alla tankar ochffo
