— 574 — liet, lika forbindande kraft, om den också i ligen stridde emot hela den enskilta och allm naturlnrällningen; ett sådant påstående niä römmas, som en sublim enthusiasm för dygden, det har ej värdigliet^n af ett förnufLigt taakc örverensstämmclsen emellan ^Uhetsdriften och ral-lagama, (ehuru riktade mot begären fl(\s^a må Tara,) måste således, framförallt a^iaal^åi läggas af läraren. Han måste öfvcri y^^'. åhiir om moralvärdets fullkomliga förträmiigULi, u^ derigenom, att det medelst sin följd, sinnets tillfr stallelse, och hoppet om en slutlig rättvisa , uppf tillika mcnniskans naturändamäl, lycksaligheten följd, (upprepom det) hvarförutan förnuftet si fmna i moralbudcn, en evig strid igliet mot mcnii naturen, likasom mot begn^ppet om en skaj yishet^ och dygdens realitet, saknande sitt I sto kännetecken, svårligen kunna skiljas ifra' en sublim inbillningsdröm. I bc^gge fuilen, då ej sSlIhetsläran på ett nödvändigt sätt moraliska betraktelser? och dock i bcggc hvad predikar han annat än den renaste r Som med läran om dygdens sällhet, det sig med den om himmelens. Man mot samma inkast: '^Njutning, lycksalig varande eller tillkommande, se der, het tid ändamålet Dygd, tro, kristendo/
