�-• ^79 -
.*
åe skola föras till dygdons åtlydnad och dess oOa bittra försakelser, beliöfva de ej vissheten om dess Mnnu högre belönande sällhet? Måste de ej läras all verk('h*gen älska, hvad de skola öfvertajas alt aldrig öfvergifva? Alen huru älskar nian dygden? Jag vill säga det: genom Iicnnes skönliet och förträUlighef , uppenbarade i följderna till jordens sällhet och menniskosinnets. Sägen icke all dot blir, på det. sättet, ändå sluteligen blott sällheten som uian älskar. Detta är missbruk af ord. Säll- heten kan ej älakas, Jion kan blott önskas, blott åtrås, blott eftersträfvas. Endast det sköna i för- tjensten dertill; endast godheten i uppsåtet att gilVa deo, kunna älskas; och se der den vida högre kän- sla 1 människosinnet, som. J förblandeu med säilhets^ 1>egäret. Denna ursprungliga himmelska godhet, all förnuftig varelses enda tröstande tanke; denna ersät- tande, belönande rättvisa, väntad af lidandet, man säge mig, innebär tanken på dem ingenting ädlaro än blotta välbehaget till de njutningar nian genom dem lofvar sig? Detta hjerta som klappar starka- re, dessa tårar som fylla ögonen vid hvarje viilta- 1ig föreställning deraf; äro de egennyttans rörelser? Bedragen eder ej: de äro den misskända högre va- relsens, som Vaknar och röjer sig; det är ej be- gärets glädje som här frambryter: det är den upp- fyllda förtröstans, den ståndaktiga uppoflringens vida högre och ädl&re segerkänsla. Och nu: men^
