^ 585 r- •i^ltfor ofta, hos oss, förstår med vältalighet, denna dumma grannlåt i uttryck, som icke är vältalighet � Alla sinnesrörelser, som uttryckas på thea- tem, förekomma ej att uttrycka på predikstolen. Alla åtbörder och röstens förändringar, som blifva nödvändiga på thcatern, och passa der, höra då ej till predikstolen, och böra visserligen ej finnas der. Men der sakens, der ämnets natur vore den- samma, der måste rösten och åtbördeme vara på begge ställen lika, om annars på begge ställen na- turen och sanningen iakttagas. Ett gudalärans bud- skap gjorde kan hända ej illa, att tala ifrån sin predikstol, (man tillåtc mig denna jemförelse) just � å, som en rätt stor aktÖr skulle föreställa en Apostel, i fall någon så helig man kunde på thea- tern föreställas. Men invänder någon: denna utvertes härm- cing, detta hemliga theaterspel, med ett ord, decna öfning till apostolisk ton och värdighet, är den förenlig med en kristelig lärares allvarsamma nit, uppfylld, som han bör vara, af religionens "heliga rörelser? är det oj att vilja förlika med hvarandra ilärd och sanning, fåfänga och kri- stendom? i Ni resonerar illa, min vän. Om ni äger sjelf en liilig känsla af religionens sanningar, och ett
