Ingenting skulle blifva mera nyttigt och upplysande än lärda eller vittra tvister, om de vanligen vore hvad de borde vara. Men dertill fordrades flere saker, hvilka högst sällan sammanträffa. Ämnets vigt för publiken; ömsesidig höflighet; och hvad som är nästan lika sällsynt: en viss jemlikhet i tankemått och snillegåfvor.
I vår litteratur, likasom hos de fleste andra nationer, äro dessa så kallade vittra tvister sällan annat, än antingen medelmåttans tröttsamma käbbel, eller en orimmelig kamp emellan vanmaktens illska och öfverlägsenheten. När det icke varit en dvärgstrid helt och hållit, har det merendels varit en strid emellan dvärg och rese. Öfverallt är det någon uppretad hämnare af förnuft och smak, som svängt sin klubba öfver dåligheten, eller någon vanprisad äfventyrare, som trott resa sig ur föraktet, genom sitt krig emot förtjensten.
Det är ännu, hos oss, så liten fara vid att kriticera orimligt, det är så lätt ett förbrylla en del läsares urskillning, så lätt att passera i den dumma hopens tankar för en stark kämpe, att jag ej undrar, om så många små namnlystne försökare, i stället för att sjelfve våga något nyttigt arbete, eller när de deri misslyckats, sätta sig
