burna tänkesätt, är ögonblicket af den redogörelse derföre, som tillfälligtvis affordras honom, kanhända det första som han nånsin frågat sig sjelf, om de orsaker han dertill uppletar.
Det synes oförnekligt, att vi genom alla begrundningar öfver dessa ämnen blott söke, att, så långt vi förmå, upptäcka i sakernas förnuftsordning och deras inbördes rättaste förhållande, en motsvarighet till våra känslor, hvarigenom dessa kunna, att så må sägas, inför förnuftets domstol rättvisas. Men låter detta också alltid göra sig? Gifvas ej vissa gerningar, hvaröfver menniskor verkligt sammanstämma i ett allmänt loford, utan att någon egentlig förnuftsrätthet kan i dem upptäckas? Och bevisas ej derigenom på ett ganska ögonskenligt sätt, att öfvertygelsen om deras förträfflighet, äger en annan och mycket mera omedelbar grund än förnuftspröfningen? En vän som vågar för den andra, mer än han kan utan sitt största lidande förlora, som uppoffrar för honom lycka, helsa, välfärd; en man, fallen i orättvisa förföljares händer, hotad med plågor, död, vanära, som funne en lätt utväg ur sitt fängelse, och likväl hade den ädla stoltheten att icke betjena sig deraf; Zamti[1] som i stället för sin afledna kejsares son, frambär sin egen till bödelssvärdet:
- ↑ Se Tragedien L’orphelin de la Chine.
