alla dessa gerningar, tyckas de ej hafva en verklig förnuftsstridighet, man må betrakta dem i hänseende till blotta klokheten, eller till sträng rätt? Om de likväl, ifrån den ena verldens ända till den andra, ej fela att mötas med allmän beundran och högaktning; om äfven de som ifrigast bestrida rättheten deraf, icke kunna neka dem sin hemliga vördnad, hvarifrån härleda sig då denna vördnad, denna beundran, denna allmänna högaktning; efter dessa känslor likväl icke, åtminstone ej med lätthet, låta förklara sig genom motsvarande förnuftsgrunder?
Man torde föreställa sig att svårigheten, ovanligheten, genom den beundran de alltid medföra, gifva åt sådana gerningar detta stora värde i menniskosinnet. Men detta värde, hvar och en ser det strax, är ej ensamt svårighetens, ovanlighetens. Det skulle annars tillhöra med lika rätt, äfven luftspringaren, som förvånar genom sin färdighet. Är det då uppoffringen, sjelfförsakelsen som man prisar och beundrar? Men det gifves tusende fall, i hvilka förgätenheten af sig sjelf skulle vara den största af galenskaper. En menniska som antingen utan alla skäl, eller äfven för vissa lägre skäl af beqvämlighet, egensinnighet, o. s. v. uppoffrar vigtiga, nödvändiga fördelar, ogillas
