^ 4o5 _ rån dessa modiga stallbroder, som tro att man en styf knekt i vitterheten, med samma egen* tap, som i ett båtsraansgille: med att hugga ill, utan försyn. Så smakar hos en sådan skri- tt, hyart uttryck af själens gro f het, h vilken ^åter just är motsatsen af all möjlig likliet till jflalang och vett. Ty den ringaste grad af dessa [jBgenskaper, medför redan ett slags behag som [siildrar sammanlef nåden; gör sjelfva hämden ofta ileende, alltid måttlig; och förädlar sederna, långt att (om jag så far tala) förgrofva dem. Emollit mor €8 nec sinit esse feros.
Passionen utrotas ej ur menniskosinnet. För- trytelsen, harmen, hämden, höra, likasom deras inotsatta känslor, till dess oföränderliga nalur. Men deras uttryck förändrar sig mycket ifrån skogarnas yilldjur, till samhällets, och ifrån dessa till yerldsmannen och den stora skribenten. I •kålan af denna förädling, blir samma sinnesro- ioelse, efter graderna, barbari, dumt ovett, häm- nande vett, mockeri, sarkasm. Fordrar man nu ttt veta, på hvilka kännetecken, äfven vid utbrot-
�iet af den mest öfverrinnplande harm, en förfat-
tare af vett och seder skiljer sig från libellisten, •mädarn och deras låga vederlikar; så gifvc man tklott akt till följande: Den förra glömmer aldrig
