_ 4o4 ^ 4 f Den blir det först, genom tbttryckets otillbor het. Höfligheten bjuder visserligen att välja nen efter personens värde, till hvilken talet i les; men hon har, utan att förlora sin natur höQighet, också en ton för personer utan värde. Hennes alldeles oeftergifveliga fordi består i uttryckets och skrifsältets anständighet fordran, som vördnaden for publik och seder I der att, vid alla tillfällen, ovillkorligt laktti Icke nog dertill att undvika skällsord och plua heter, ehuru redan detta vore hos oss myc vunnit;' icke nog att respektera Samhällslagar som gifva heigd åt medborgaren, emot smädel � illska, eller borde gifva den. llo^^gheten for<? ännu derutöfver, att bortlägga i skrifsätt och i gänge, detta slags rå obändighet, h vilken blott trottsar allt värde, men tillika alla förr gar af förnuft och blygsel, och som, under i af styrkans ton, begynt att af några dugtiga gar hos oss införas. Höfligheten, det är förenar sig naturligare med vördnaden, h' ningen, välviljan, än med deras motsatta sätt; men dess triumf är alt kunna förena med det djupaste förakt, den rättvisaste telsc, när tillfället fordrar att uttrycka de fallen, som ej låta alltid undvika sig. denna svåra konst som skiljer snillets ha dunihetx^ns illska, och smakens värdiga
