i — 409 — � ? inktor raoda sig, att genom sina skSl vinna all--. i mänbeten. Om hans smädare skrifyer, derefter, Innu en libell, så har denne åter sä rätt som han, tills vidare; och det blir alltid denna som •lutar skådespelet Orsaken dertill är klar. Det goda, det sanna, har sin gräns i alla ämnen ; för-* .nuftet har en gång sagt ut: galenskapen aldrig.
�tt musikaliskt stycke måste ofelbart sluta, sedan
det genomlupit alla förändringarna af sitt thema; men en drucken mans skrål har ingen orsak b vårföre det nödvändigt skulle upphöra, innan han tröttnar, eller somnar, eller blir nykter igen � Qch nu, mine herrar, i så fatta orostän->' digheter, hvad råd bör man gifva åt våra för- &ttare? och hvad tillhör deras frid att göra? Jag vet ej. Förmodligen detsamma, som man gjort fordom i Frankrike, som man gör i England, Holland, Spanien, Portugal, Italien, Tyskland, och ofver hela den vittra verlden: låta bli att skrifva, om man älskar sitt lugn, högre än sitt yrke; gör man annorlunda, gå fort på den bana man börjat, med de krafter man har öfriga: ge, om man kan, ett litet behag åt våra sträfvara språk; ge, om man kan, en liten väckelse åt vår trögare tankefart; nöta, fast med svag, dock flitig hand, på den gamla rosten af våra löjliga fördo-
