— 413 —
Det är sant, att det släta har äfven en grad under sig, som heter uselhet: se rundt omkring Er.
Man är ej slät författare derföre att man har något ganska förkastligt; men derföre att man har intet eller alltför litet sant godt.
Någon ting af detta sistnämda slag måste alltså nödvändigt finnas hos en författare, för att ursäkta bristerna. Men hvari består detta? Vissa sköna ställen, göra de tillfyllest? Vissa sköna ställen voro redan mycket, och skulle förtjena sitt beröm. Det sköna förblir alltid skönt, äfven bredvid det odrägliga. Men jag skulle hellre vilja finna en viss jemn förtjenst, om ock af ringare slag. Ty hvartill tjenar vitter skrifart, om ej hufvudsakligen att kläda förnuftet? Och skulle man ej då böra föredraga en mindre lysande, men åtminstone värdig och likställig drägt, framför några präktiga lappar som styckevis prunka bland dåligheten? Jag ville ej öfverflöda i bilder och liknelser: den affekterade rikedomen derpå, förråder merendels blott fattigdomen på tankar, och ingenting förtjenar mindre namn af Vitterhet. Men mig synes som hvart och ett snilleverk lät dömma sig efter nästan samma lagar som en byggnad. Man begynner med att träffas af vissa vackrare delar som falla i ögat: man slutar med att undersöka det hela; öfverensstämmelsen, fastheten deraf,
