på sin betjening. Ruinera sin heder gjorde deremot den, som t. ex. sålde sitt vackra hus, sitt silfver, sitt equipage och lefde med knapphet, för att betala sina kreditorer, i fall någon vore så orimlig.
Hedern är, som hvar man vet, af allt det käraste, och hvad ser man i följd deraf, ej uppoffras för medlen att underhålla eller föröka den? För hedern ljuger storskrytaren, kryper smickraren, stjäl riksplundraren, mördar duellanten. För hedern säljer någon gång domaren sitt samvete, skönheten sina behagligheter, och skribenten sin öfvertygelse. Så mäktiga äro hedersbehofven.
Hedern begynner mer eller mindre sent. För en del börjar den redan i moderlifvet: och många gifvas som påstå, att detta är den rätta och fullkomliga. Den äkta hedern och den tillskapade skiljas, efter deras mening, derföre åt, såsom guld alstradt i naturens sköte, och guld härmadt med Kemisk konst. I brist af det äkta i begge slagen, hjelper man sig med det eftergjorda. Men rätta kännare bedragas ej; de se strax skillnaden, och småle oförmärkt.
Af denna orsak delar man också vanligtvis hedern i medfödd och förvärfvad; hvilket sednare
