slag, aldrig rätt väl kan umbära det förra, men väl tvertom. Det förhåller sig dermed alldeles som med naturligt snille och förvärfvad konst. Det medfödda gör ofta nog både i heder och snille; men med det blott förvärfvade, var nästan alltid slätt bevändt. Det största försvar för lyckan, är visserligen denna klara likställighet med sjelfva naturen.
Förvärfvad heder kallas annars vanligen rang, värdighet, och kan med ett enda ord gifvas af den maktägande; men att den derföre består i ord, sådant kunna blott de förmena, till hvilka detta ordet aldrig blifvit sagdt. Ett ibland dess högsta kännetecken, är utropet: I Gevär! hvarifirån den i smärre grader nedstiger ända till det andra utropet: ur vägen skkramenska karl! hvarest det tyckes, som den alldeles utslocknade.
Det gifs väl också en liten ting som kallas annat folks heder. Den bestod fordom i en viss fin åtskillnad från packet, som då ännu ingen moralist och ingen vitter ordbok riktigt utstakat.
Fåfängan som nyss nämdes, är också visserligen ett slags hedersbegär; men understundom så naift och så oskyldigt, att man utan ett vänligt löje ej kan betrakta det. Det är denna ädla
