rörelse som skaffar Kronan en liten nätt årlig inkomst för ord präntade på papperet, och som gör, hos ett visst folkslag, ett hvitt flor omkring armarna, till en kur för trånsjukan hos könet. Det är hon som orsakar, att den som åker i en vacker kaross med fyra stolta hästar före, har en helt annan känsla af lifvets värde och själens upphöjning, än den som måste tråka till fots i orenligheten. Ett par ståteliga skospännen, eller medvetandet af en brillanterad gulddosa, gömd i vestfickan, intrycker på en sådan mans anlete samma ädla stolthet, som ett godt samvete på annat folks.
Fåfängans trogna syster är Sottisen. Lyft af dessa begge fordna hof-englar, sväfvade i gamla dagar, en friserad, gallonerad, plumagerad dödlig långt öfver hopen af trälande varelser; tryckte en i sitt tycke lätt fot på deras skuldror, och skandaliserades oerhördt, när någon af dem, som det stundom tilldrog sig, satte opp hufvudet och grinade litet.
Man kan ej säga nog till Fåfängans och Sottisens förenade beröm. De äro det lim som hopbinder den menskliga sammanlefnaden. De göra att den ena håller präktigt bord ända till bankerut, och att den andra säger qvickheter ända till hufvudvärk. De förvisa ur sammanlefnaden
