oupphörligen, att det stänger utsigten för hennes hus, hvilken hon vill nödvändigt hafva fri och obehindrad. Jag har föreslagit henne, att flytta i ett annat hus, men hon vill det för ingen del. Hon älskar detta framför alla andra. Hon vill i det stället att berget viker, och upprepar beständigt, att för en sann kärlek är ingen ting omöjligt. Förgäfves har jag försökt verkan af föreställningar och böner. Ju mer jag bemödar mig att öfvertyga henne, ju mer tilltager hennes ovilja, och hon har sagt mig rent ut, att så länge detta berget ännu står qvar, må jag icke vänta mig annat bemötande. Hvarföre, tillade han suckande, hafva gudarne ej gifvit mig att uppfylla detta enda villkor för min lycksalighet?
Du tror då att sedan blifva fullkomligt lycklig? sade den vise Koglu. — Utan tvifvel; jag är viss derpå. — Välan, låtom oss se, om det är gudarne eller du, som bedragit sig. — Koglu upplyfte sin staf. Han slog dermed tre slag emot berget; och hvilket under! Berget försvann, och lemnade för ögat en omätlig fältsträcka, som blott utvisade rummet hvarest det tillförene stått
Mannen, utom sig af glädje, föll till Koglus fötter för att tacka honom. Välgerningen är liten, sade denne, och lyfte honom opp. Den är
