den största af alla, svarade han den gamla med häftighet, och lopp att kungöra sin sköna hustru uppfyllandet af hennes önskan. Den vise Koglu och jag satte oss på ett ställe afsides, hvarifrån vi kunde se dem och afhöra deras samtal.
De kommo. Med utsträckt hand, och åtbörder af den största förnöjelse, visade nu mannen sin otåliga hustru den fältrymd som berget förut intagit. Den sköna qvinnan närmade sig några steg ännu: — hvilken ny fulhet! ropade hon. Hur tomt och naket! Det är en fullkomlig ödemark, Sjelfva berget var mindre rysligt. Skaffa mig då, i gudarnas namn, åtminstone en sjö, som faller i denna djupa upprifna däld, som höljer denna långa ofruktbara fältsträcka, och uppfyller den tomhet som berget lemnat efter sig.
Men min hustru, är jag då allsmäktig? — men min man, är då en sjö ett sådant underverk? Hafva icke tjugo af mina bekanta, sjöar, som gå ända till deras fönster? — Min hustru, de hafva ju anlagt sina hus invid stränderna. — Och jag, min man, jag vill att stränderne skola anläggas invid mitt hus. — Min kära hustru, var då billig: beror det af mig, att uppfylla er önskan? Rätt så, svarade hon; söng ni mig icke samma visa angående berget? Den som kan flytta ett
