för hela detta barnspel, uppoffrar du en solid lycka, en skatt af så omätligt värde? Gå: jag vill ej se dig mera för mina ögon. Stig om bord på ditt lumpna skepp, och fly med. böljorna af din brusande sjö, hvars dån gör min afsky, likasom din fåkunnighet. — Allt kan ännu hjelpas, bästa hustru, svarade den bestörte, olycklige mannen: och han gjorde sin önskan, och skeppet var borta, och sjön försvann, och berget stod der tillbaka för deras ögon, i hela sin gamla sträckning. — Välan, den stora juvelen, ropade den otåliga hustrun. — Den skall mogna om tvenne år, som jag berättat, och då skall den af mig upptäckas. — Dåre, skrek hon dubbelt otålig och ursinnig af harm; hvarföre då innan dess, beröfva mig nöjet af min sjö och mitt vackra skepp, som kostat mig så mycken möda att af dig erhålla! Du gaf mig dem då, för nöjet att strax åter beröfva mig dem? Välan, det gör tillfyllest. Sitt här qvar, och passa på din juvel, jag flyr dig för alltid, och vill ej mera se dig, om du också kunde sätta mig en sådan på hvart finger. Hon gick, och den olycklige mannen, utan svar och utan styrka, sönk ner i sin fordna bedröfvelse, vid foten af samma berg och i samma ställning af bekymmer, hvari vi funnit honom.
