alltings upphof, och den outplånliga sinnesfordran derpå, som vi hvarken sjelfve gifvit oss, eller kunna hos oss utrota. Se der, om ej allt bedrar mig, den ytterst möjliga visshetsgrunden för hela den menskliga sinnesvarelsen.
Sådan är då, en gång för alla, naturdaningen deraf. Öförmögne att ådagalägga motsvarigheten till våra begrepp, våra känslor, kunna vi på denna grund lättligen förneka deras försäkringar såsom obevisliga; men vi kunna aldrig gifva åt våra föreställningar ett annat verkligt innehåll, aldrig utrota våra hemliga känslofordringar. Vi måste tanka så, känna så, eller inskränka oss till det toma förnekandet deraf. Och hvad annat än denna nödvändighet, har fört menniskoslägtet i alla tider på samma föreställningar? Hvad annat än denna nödvändighet, bibehåller än i dag dervid, nästan hos alla folk, den allmänna öfvertygelsen, oaktadt alla scepticismens finheter, och den klara omöjligheten att komma till bevislig kunskap om sakernas verkliga förhållande?
Om då naturen, genom vår egen sinnesdaning satt oss i nödvändighet att tänka oss ett sammanhang i natursystemet, grundadt på förnuft och rättvisa; om hon genom samma sinnesdaning, satt oss i omöjlighet att tänka oss dessa två egenska-
