kelig existens. Derifrån, ännu en gång sagdt, denna ovillkorliga sinnesfordran på förnuft och rättvisa, hvaraf vi äro så lifligt medvetande; och som står fast vid sitt påstående, i trots af all förnuftets villrådighet. Det är omöjligt att utrota denna fordran, hos den menskliga sinnesvarelsen. Förgäfves invecklar ni eftersinnandet i spetsfundiga tvifvelsmål; förgäfves sätter ni, öfver allt omkring menniskotanken, idel natt, mörja, och blind physisk nödvändighet. Hon återkommer af sig sjelf till den första grundföreställningen af förnuft och godhet, likasom en af andedrägten dimlupen spegel, klarnar strax å nyo, och ger er tillbaka den bild, som ni beundrade.
Ännu innehåller allt detta foregående ingenting annat, än blotta undersökningen af vår egen sinnesnatur. Men jag frågar, hvad annat är till för oss? Och hvart längre kunna vi någonsin komma, än till denna erfarenhet, af oss sjelfva? Utom gränsorna af denna erfarenhet, utvertes eller invertes, hvad är verkligt? Veta vi det? Kunna vi veta det på annat sätt, än genom vårt förtroende till naturen, som ej kan hafva gjort hela vår varelse till ett oupphörligt bedrägeri? Men hvarifrån detta förtroende? Ännu en gång sagdt, från hvad annat än föreställningen af det absolut förträffliga, såsom omöjligt att icke finnas
