ett ändamål af så lågt värde? Behöfver Han tidsfördrif? Liknar Han barnen, som bygga hus af kort, och blåsa dem strax omkull, för att åter hafva det nöjet att bygga dem opp igen?
Jag ser i sanning ej hvad man kunde svara härtill, utan att antaga ett begrepp om Skaparen, rakt stridande emot den moraliska känsla, som finnes inplantad i menniskosjälen, och som innebär, i sin egen natur, vittnesbördet om sin pålitlighet.
Vi hafva förutsatt moralitetens nödvändighet utom till sinnets tröst, äfven till samhällslefnadens bestånd. Men om den, betraktad under denna synpunkt, icke kan vara annat än en beständig vändning hos menniskan från eget väl till andras, det vill säga, en beständig uppoffring af sig sjelf för andra; och om dertill hör, ioke allenast föreskrifter för rättvisans utöfning, icke allenast det ovillkorliga medgifvandet af deras allmänna rätthet, utan äfven en motsvarig storhet af egna motiver; är det då vishet eller orimlighet, att åtskilja dessa begge saker, att fastställa föreskrifterna, men förkasta motiverna; och att, om jag finge så uttrycka mig, tysta munnen på det moraliska sinnet, när det sagt sina fordringar, och vill säga sina löften?
