och känsla att anropa sig. — Denna tanke är stor och rörande. Den lifliga känslovissheten deraf, är moralvarelsens triumf, och blotta förnuftvarelsens förödmjukelse. Den är den styrande Godhetens outplånligt lefvande insegel och försvar i menniskohjertat. Den bör vara philosophens dödstanke. Men begynn att utleta förnuftsgrunderna och bevisligheten deraf. Sök att sätta känslans visshet i demonstratif form. Läs Själens odödlighet, afhandlad af Plato och Mendelsohn, — och denna säkra visshet som ert hjerta hade omfattat, skall, som en flyende skugga, undanvika för er efterjagande slutkonst.
Men om denna känslans visshet likväl ej finnes hos alla? Det är med moralkänslan som med tankegåfvan: alla hafva ej ett lika mått deraf; hos några hvilar den ouppväckt. Hvar enda af menniskans egenskaper kan odlas och uppöfvas. Men alla menniskor hafva en grund till moralisk känsla, liksom en grund till förstånd; de kunna röras, liksom de kunna föras till begrepp, genom föreställningar lämpade efter måttet af deras odling.
Låtom klyftigheten fordra bevis der de ej kunna gifvas: låtom det kalla hjertat neka till hvad det ej nog klart känner. Men om det ej fins en förtryckt oskuld, en misshandlad sublim dygd,
