garnes: det var en strid emellan den slappare tanken och den skarpsinnigare; alldeles icke, som argheten eller tanklösheten ofta ropat, och ännu stundom upprepar, emellan förnuftet och uppenbarelsen.
Men, — torde någon invända — när nu förnuftets slutsatser icke öfverensstämde med religionens sanningar? när de tycktes motsäga dem? när de alldeles icke kunde förenas dermed?
Jag svarar dertill: när edra sannolikaste meningar, till ex., om Turkarnas eller Chinesarnes författningar och lefnadssätt, motsägas af en vördnadsvärd man som varit på stället, och som bevisar sin osviklighet, hvad sker då? Ni måste tro, att han har rätt, och att edra omdömen varit felaktiga. Religionen är här mannen från stället, som låter er tänka och tala, efter det tillhör menniskan; men som med godhet rättar edra omdömen.
Nej se, ropar Zeloten, ropar förkättraren, se likväl huru argheten och skrymteriet gömma sig som alltid tillförne, under masken af religionsvördnad! — Detta inkast vittnar om rättvisa, och framför allt om grundlighet. Det visar att förnuftshatet åtminstone ej lånar vapen af sin förföljda fiende. Är det då en omöjlighet, att för-
