Det är klart, att innan dessa frågor af uppenbarelsen fullkomligen besvarades, kunde de ej fela att gifva anledning till bekymrande undersökningar. Ej mindre klart är det, att sedan de blifvit genom uppenbarelsen satte utom allt tvifvelsmål, förnuftet likväl hvarken kunde eller borde vårdslöst ölvergifva dem. Det har bort känna sin egen förmåga, för att en gång riktigt inse gränsorna deraf. Det har bort pröfva och veta, huru långt det af egna krafter kunde hinna på vägen till enlighet med religionens sublima sanningar. Men det är för hvar rättvis och tänkande menniska också lika klart, att undersökningens ändamål, allt sedan tändningen af uppenbarelsens ljus, helt och hållit förändrades. Frågorna blefvo nu icke mera: har verlden en Skapare, menniskan en Gud, själen en egen från kroppen åtskild varelse, och denna en bestämmelse för evigheten? Allt detta var redan genom Skriftens läror tillräckligen upplyst. Nej frågorna angingo nu blott och endast, hvilka dugliga skäl för dessa sanningar förnuftet hade, att af egen kraft uppvisa, och hvilka, bland de skäl som det tid efter annan framställt, borde antingen såsom tvifvelaktiga pröfvas, såsom otillräckliga styrkas med andra och kraftigare, eller, såsom odugliga alldeles förkastas. Det blef således här frågan om blotta förnuftsbevisens riktighet, icke om sjelfva sannin-
