Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


-; ö3 - flg sjdyfva, floin vi tSI dock måste sluteligen anta- ga , så uppkommer derigenom nödvändigt en ytt- re verld omkring oss, för h vilken våra kategoriska grandb^^riepp måste böra anses såsom yttei-sta na- torviDkor, och på nvilken de således tk en ome- dflllHAr anvandli^het. Ett steg till vidsträcktare tjlMwpnihg, äii Kant medgifver, vore således oSd^ Utart; men frågan blir huruvida gränsen för deras gflltigliet må ännu anses härigenom bestämd. Det ir s^ty och Kant har fullkomligen visat det, att -. ... . � de alla ärö fastade vid tid �: och rymd villkoren , samt uppkomma deraf. De tyckas således ej hel- ler böra gälla längre, fin^så Ungt sjelfva dessa vill- kor af tid och rum strädM sig, och böra till sin användning* upphöra tillika med dem. Men om nu tid och rum utgjorde, som icke vore omöjligt, till en viss grad villkoren för all ändttghetj äf- ven den öfversinnliga, så utsträcktes ju gilltighe- Vax af dessa förståndets grundbegrepp, icke alle- nast ännu längre än till blotta tankesynen, utan äfvdi ännu längre än till den kroppsliga verlden utom oss, det vill säga, till sjelfva den osinnliga och så långt ändlighetens gränsor utvidga sig. Icke n^g: Då ^enskapen att genom j[ �:edikaten åtskiljas från icke -existensen, måste nödvändigt tillhöra hvarje existerande ting, ehuru öfversinn- ligt det må varaj så synes åtminstone för en af