Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


^ ii6 — alltså mfiste böra utsträckas till enlighet med b^ ge dessa menniskosiimets högsta förfarttfflighetsf 7 * ; Beviset att 'välviljan verkligen^ ufgtSr fel så- dan urspnuSjs^g egenskap borde riu^fislja; men om det icke redan ligger liflräckKgtKlm nyss ahfÖi^^r' ä^^^ troligen ^fér^vfe ^SM Émnbrstädé& 'Éméåaertiii,^^ här nfigra titiåj^ all(^ märkmngar^ som torae iortjena eflersmnande. i:o Förena det kallaste hierta och det taiur lösaste huJtvud, afora^ blott det kanske., radande begäret tiU e^aa, simih �;a fdydefej^^ återstå en beBS^enjiet;^ fftrffellffi-io^^^^

Väl, en ff^M. / �m;.Ét/ lS'^> �lggP^' orättvisa^ förtryck � $å snart de .af - andra -^emot &

kar utöfvas. Denna benä �:ienhet och denna i �ky äro inså tsgikeslut, utan sinuesKänslor. S^ någon deröfver. Förnuftet begripqr JTckajQL och båtnaden deraf ; men endast välviljan gläder .sig åt räddiyn*

�[en, hedrar den välsinnade räddarn, CH^vataerar 

sig sjelf för ett sådant tänkesätt*— a:o Är d9t ån- tingen genom godhjertenhetens hugskott � eller blöt* ta tanken på den metafysiska riktigheten, som de kunnat gifvas dessa menniskoslägtets odödliga. vSl- gerningsmän, h vilkas hela lefnad varit en öfver � lagd och beständig uppoffrmjg^ åt andras väl 7 Om ni sätter till grund för detta ädla förhållande den