XVIII
1822, då redan hans maka var nedsänkt i det hjelplösa tillstånd, som nyss är beskrifvet. Med undergifven ståndaktighet böjde sig Leopold under försynens skickelse. Ehuru blind, fortsatte han, med främmande tillhjelp, sina litterära sysselsättningar, läste, skref, granskade sina gamla, och författade nya arbeten; bland de sednare ett poëtiskt: Sång vid aftäckande af Carl XIII:s stod. Under denna tid fulländades äfven de flesta prosaiska, rörande den tyska filosofien, äfvensom några i estetiken. Tillika följde han uppmärksamt de litterära och politiska tilldragelserna, så väl inom som utom fädernesladnet. Hvarje märkvärdigare utländsk eller inhemsk vitter produkt skyndade hans vänner gemenligen att för honom läsa och deröfver inhämta hans tanka, alltid säkre att få höra det skarpa vettets sannaste omdöme. Ända till halftannat år före sin död syntes han äfven i Svenska och Vitterhets-Akademiens enskilta sammankomster. Då han fyllde sitt sjuttionde år förenade sig några af hans vänner och beundrare, att öfver honom låta slå en minnespenning, som till honom öfverlemnades den 2 April 1826, och som föreställer å ena sidan hans bröstbild med omskrift: På Leopolds sjuttionde Födelsedag, och i exergen: Född den 2
