Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— ,l47 - gre{^n om pligter ocH dyg^ef,, ntoin i^^pof, gf^ fiopes blott �u e^da ta^ike — Gud! — tt^ hfxsX den^ Qch allt �Mler ner i toinhet, allt äc intet. I sannings hvilken vettenskaplig princip mafei må antaga för sedoläran , hvilka slutföljdjsr man må draga eller icke draga deraf, blir dock lika nödvändigt, att öfverst i bevisningen sätta den lefvande ursprungliga rätthetens, öfver jor4^n och menniskorna, aldrig tilislutna öga. Den rena för- nuftsviljai), lagstiftande ledamot i afsigternas rike^ må äga sitt värde ^ Och långt större ^n det kunnat af mig inses och skattas; men man lenmar den lagstiftande ledamoten ohörd med sina förnufts- fordringar, och följer hemligen sina egna, mindre tomma på sak och sinnlighet* Enligheten med sitt eget naturvärde af (prnuft och godhet, tij^l^ fredsställelsen af si^ eget sinnes bifall, detta b?- hof, som vi i sannjpg. alltid hemligen känne, jkuo- de till äfventyrs vara af något säkrare verkan. Men detta behof är någon gång föga häftigt. Man upp � skjuter, till framdeles , tillfredsställelsen af sitteget sinnes bifall , och saknar för ögonblicket ogerna vissa små lägre tillfredsställelser. Filosofer, sjelUbänkare , tänkare efter andra, och J, som bland så oUka meningar, föga veten hvad J skolen tänka! Yiljen J finna för moralen en osviklig princip? Vidtagen då med trygghet den ytterst Kantiska: gifven en