XX
barnlöst och hans adliga ätt nied honom utslocknade, blef hans vapen krossadt af en af Rikets Herrar, Herr Grefve Skjöldebrand, som, genom vänskapens och gemensamma snilleyrkens band fästad vid den bortgångne, nu med ädel och rörande känsla tolkade hans minne.
Också skaldekonsten kände sig vid hans grift uppmanad, att egna honom förtjenta offer. Flera anonyma författare höjde saknadens sköna stämma till hans lof: och lydande samma kallelse, har Biskop Tegnér emot Leopolds minne uppfyllt samma pligt, som Leopold fullgjort emot Kellgrens. Må, till Svenska vitterhetens heder, denna lysande sångarekedja fortsättas! Må likaså, i kommande dagar, det stora skaldesnillet, tacksamt mot de nu lefvande, betala dem fosterlandets skuld, och ära sig sjelft, då det upphöjer sina likar!
Leopold var af medelmåttijg längd och smärt kroppsbyggnad. Hans yttre väsende tycktes, vid första åsynen, endast röja det fina uttrycket af en belefvad verldsman. Snart förrådde sig dock inbillningens återhållna rörlighet, hvilken åt samtalet gaf lif och värma. I umgänget var han afmätt och förekommande, med ständig uppmärksamhet på en grannlaga höflighets fordringar. Att en själ, sådan som Leopolds, var öppen för
