snarväckta sinnesrörelser, behöfver knappt sägas; men anmärkas bör, att hjertats välvilja och förståndets eftersinning styrde hans vandel. Förolämpningar glömde han lätt, tillgaf gerna, och hämmades ofta genom välgerningar.[1] Böjlig, kunde han foga sig efter andras tankar och ändra sina åsigter i enskilta fall; men stod manligt fast vid de allmänna hufvudgrunderna för hvad han funnit rätt och sant. Han ägde många och tillgifna vänner: deribland fäderneslandets förnämsta litteratörer i Gustaf III:s tid och den påföljande, ända intill våra dagar. Med alla dessa äfvensom med en mängd andra utmärkta personer, hvaribland flera vittra och bildade fruntimmer, hade han varit i brefvexling. Likaså med flere utländske lärde. Tacksam förtjenster, bibehöll han dem i en stadigvarande hågkomst, och talte ofta med värma om de personer, som ledt hans första steg på kunskapernas bana, eller som i något afseende
- ↑ Sedan Enebom, känd för sina anfall emot Kellgren och för den tuktan han derföre fick erfara af Leopold, (i den bekanta visan: Pehr Enebom, Pehr Enebom! m. m.) råkat i tryckande omständigheter, skyndade Leopold, som derom fått kunskap, både att sjelf räcka honom hjelp och att förskaffa honom understöd genom insamling bland sina vänner. — På samma sätt var han emot sina öfriga litterära vederdelomän alltid färdig till bevågenhet och glömska af det framfarna.
