dessa stycken, så är detta något, som lärer inträffa med de flesta och bästa tragedier, äfven hos andra nationer; men, under medgifvande häraf, skall man, det oaktadt, alltid beundra passionernas sanna och naturliga språk, själsstorheten hos de Schytiske och Romerske hjeltar, de ömmare känslornas ljufva och rörande uttryck, diktionens högsta glans och versernas oafbrutna välljud; och hvarje vitterhetens vän skall beklaga, att Svenska scenen ej fått emottaga flera sorgespel af samma hand.
Man har förebrått Leopold, att hafva misskänt den Engelska och Tyska tragediens förtjenster, och uteslutande hafva hyllat den Fransyska. Denna förebråelse är ogrundad. Det verkligen goda hos de begge förstnämde nationernas författare värderade han uppriktigt, följande deruti hvarje sant snilles naturlag, att icke kunna tillsluta ögonen för det verkligt sköna, hvarrhelst det finnes. Om Shakespeare dömde han på samma sätt, som de ypperste kritici bland Shakespeares egna landsmän. "Geniet," säger han om denne författare, "öfverglänser råheten: se der hemligheten af hans beröm." Likaså beundrade han Schillers stora och mera felfria förtjenster. Men det är sant, att han ansåg fransyska tragedien, såsom den till formen mest
