— 226 — minst skulle förmodas, utgöra till och med en yttre verldsskapelse , som ej får tviflas om. Sådan är den sällsamma, och i sanning oförskräckta upp- gift, som den Schellingska transscendental-idealis- jmen åtager sig att upplösa. Men huru kan en yerldsordning af ting och föremål, hvars existens utom oss alldeles förnekas, återfå inom oss denna existens, annorlunda än så- som blotta föreställningar; och den redbarhet, som åtskiljer verklig sak ifrån blott tankesyn , huru kan den här tilläggas föremålen, sedan den blifvit hos dem såsom yttre ting upphäfven? Ännu mera, den- na verklighet, som således blott skulle vara en in- re, huru kan den i detta samma system komma att, åter på en gång, tillhöra en yttre verld om- kring oss: en verld som skall vara till den grad ovedersäglig, att den utgör det nödvändiga ele- mentet för hela vårt lif och vår verksamhet, och hvarom det vore oförnuftigt att vilja föra oss i tvifvelsmål? Ändtligen, denna verklighet af verlds- existensen (såsom inre eller yttre föremål, lika mycketV hvilken éj för vara den gamla, sinnliga rea- liteten, inen dock skall, genom sin natur af red- bar sak, mycket åtskilja sig från idealistens tom- ma tankesyner, hvari kan den möjligen bestå? Den skarpsinnigaste gissning torde häraf svårligen finna upplösningen, om ej i antagandet af någonting
