— aa5 — r uJngar från den stora eller den lilla anden , Gud eller Jaget. Scbelling öfverensslämmer med begge deri^ att ingen yttre verld gifves; men stiftaren af en ny lära, en ny idealism, borde äfven hafva nya och egna satser, hvarigenom han starkt och hufvudsakligen åtskilde sig från begge. Derföre, dä han med dem påstod och måste påstå den yttre verldens overklighet, återstod för honom ej annat sätt, att vara ny och skiljaktig från dem, än att tillika påstå dess verklighet. Den logiska slutfölj- dep, som tyckes nödvändigt uppkomma genom för- nekandet af all yttre realitet, den nemligen, att allt således består i blotta tankesyner, måste till följe häraf bestridas af honom. Och ja mera det syntes oemotsägligt, att allt, hvad som ej är sjelf- ständig sak utom oss, måste vara en blott tanke, en blott föreställning inom oss, ju större blef äran, och som det synes frestelsen, att antaga och utföra motsatsen häraf. Denna motsats blef alltså och må- ste blifva: att, ehuru de yttre tingen, som synas omgifva oss, verkligen icke existera utom oss, och hafva såsom yttre ting ingen realitet , bestå de dock icke i blotta föreställningar och tankesyner hos oss, som idealisterna förmena, utan hafva verkligt eget bestånd, och utgöra, tillika med tankesyner, Sfvea sak och redbarhet; ja, hvad efter allt detta Leo/fUs Skr, IV Del, > ^
