Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XXXIII

arbeten af större längd äga på vårt språk, äro hans Oden och Virginia; och utan att genom öfverdrift i beröm träda sanningen för nära, torde man kunna påstå, att han i versifikationens förtjenst af ingen äldre eller nyare skald öfvergås. Den rytmiska klangens tvenne store mästare, Virgilius och Tasso, hvälfva ej större massor af harmoni: deras sång flyter ej lenare, brusar ej mäktigare af detta strömmande välljud, hvars melodiska vågor hänföra känslan och inbillningen. Samma språkets musik förtjusar i alla hans smärre stycken, vare sig på Alexandriner eller i mindre versformer, i Årens Flykt eller i Sommar och Vinter; i Försakelsen eller i Sällheten; i De tvenne Nunnorna eller i Sethos. Särskilt bland dessa framstår genom formens nyhet det Slutande Århundradet, der äfven den för poetisk välklang minst känslige skall beundra denna förening af alltid klingande ord, detta alltid härmande välljud, denna majestätiska och befallande rytm, och der, efter en lärd konstdomares yttrande[1] "meter och rim förena sig till den fullkomligaste harmoni, som i vers torde kunna

  1. Regnér. Se hans forsök till metriska öfversättningar från forntidens skalder.
3