— 349 — ligger kanske närmare ytan af tingen t än d^t för oss ändlösa bottendjupet deraf. Ailtsä i klara ord s?aras: ham uppk(Nnmer moralisk förbindelse; och hvarpfi skulle räl för* nuftet, betraktadt såsom blott slutgåfva, gruAdå den? Förnuftet ser deträ^ta i tingens förhållai^deb Ja;. men detta är antingen det sanna i deras da* tur och väsende, eller det lämpliga i deras uoh rättning, eller, i hvad som skall af oss göras, det tjenliga till ändamålet. Allt detta är, logisk riktighet, icke moralisk rätthet Denna uppkom � mer från en hel annan grund,, ^som icke ligger inom blotta tankegåfvans gebit. Eller huru skulle man vilja derifirån framkalla den? Bland försöken dertill har man tyckts gifVa ett visst företräde åt detta följande, ' såsom det -enklaste' och klaraste. Då vi alla födas lika, si � ger man, till natuirdaning, behof och fordringar , ser då ej förnuftet, äfven såsom blott slutgåfvå^ att der allt detta är lika, der måste äfven finnas lika rättigheter; och att hvad kiågon deraf iill*- i^nar sig sjelf för mycket, eller lemnar åt andra för litet, blir en orättvisa, för h vilken han måste bö- ra blygas inom sig sjelf. Rätt Men all blygsd flr en bitter känsla af saknadt värde; således en käns- la. Hvarföre inblandar man då här denna sist- nämda, som man likväl finiiei' så obehörig, att
