spetsfundighetens falska konst, och nog mod, att, midt i ett dialektiskt tidehvarf, vara enfaldig. Med analysens fackla dagar han det Kritiska och Schellingiska systemets dunkla irrgångar; med en lugn och oväldig granskning visar han de otillräckliga grunder, hvarpå det förra är bygdt: ådagalägger det sednares motsägelser, tomhet, och den stora skillnaden emellan hvad det lofvar och hvad det uppfyller. Kortare och sannare torde det ej kunna karakteriseras, än Leopold gjort i följande ord: "Man kan betrakta detta försök, såsom den sista förtviflade stormen, att intränga, eller synas intränga i tingens natur, och bemästra sig af den innersta hemligheten; men hvad har den filosofiska anden då ändtligen och slutligen tvungits att upptäcka? ... Att det gifves intet orimligare, intet tröstlösare system, än Idealistens, som förvandlar hela den yttre redbara naturen i blotta tankesyner: men att icke dess mindre... hela den yttre redbara naturen likväl icke består i annat än blotta tankesyner." För öfrigt, ehuru Leopold, i afseende på lösningen af de vanliga metafysiska problemerna, ej fann sig mera tillfredsställd af Kants, än af något bland de föregående försöken, hyste han likväl en uppriktig beundran för den Königsbergska
