Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XLIII

filosofi. Hon utgör då ingenting annat än ett vildt, otygladt kunskapsbegär, som störtar sig öfvermodigt ut på det nattsvarta, oändliga naturdjupet, der det kringsväfvar utan kosa eller riktning, och der det i evighet aldrig skall finna hvarken strand eller botten." Klarare och bestämdare uttrycktes väl aldrig filosofiens egentliga väsende, och den skarpa skillnaden emellan sann och falsk filosofi. Man tycker sig i detta omdöme förnimma erfarenhetens och seklernas enhälliga röst, besvarad af genljudet ur sin egen själ. I sanning när man öfverväger Leopolds hela värde, som filosof; när man rätt uppskattar det pröfvande lugnet, den ljusa, genomträngande blicken, den utan metodisk tillrustning ordnade tankegången, framställningssättets Ciceroniska behag, och framför allt, den ädla, upphöjda syftningen af hans metafysiska begrundningar; när man ser skalden, som blott tycktes född för lyrans lekar, befara de filosofiska systemernas töckenhöljda ocean, och der, skingrande mörkret och de falska dunstbilderna, med oförryckt blick på målet, säkert utpeka för seglaren den rätta kosan: när man detta ser och öfverväger, då vill det synas, som lärdomens häfder sällan ägde att framvisa en stor Skald med så redbara förtjenster om