Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

L

han var mån om sitt eget språks renhet; men skydde ej heller att göra sådana, när modersmålets tillgångar behöfde riktas. Hans stil, i filosofiska afhandlingar allvarlig och lugn, i offentliga tal högtidlig och upplyftad, i skämtsamma stycken lekande, har alltid klarhet, kraft, precision, äfven bilder, när de ur ämnets egen natur otvunget födas. Hans manliga vett, hans mogna förnuft, hans valda tankeförråd, se der hvad som ger innehåll och värde åt framställningen, anfingen han skingrar Vidskepelsens fördomar, eller förfäktar Religionens och Förnuftets Frihet, eller yrkar Strafflagarnas mensklighet, eller visar Anonymens misskända fördelar, eller ådagalägger Talekonstens natur och bestämmelse. Och för denna talekonst har han ej blott gifvit reglor, men efterdömen, så väl i de flera tal han hållit vid Svenska Akademiens offentliga sammankomster, som äfven i det redan nämda Talet öfver Professor Sleincour, i hvilket han, likasom det blifvit yttradt om Gyllenhjelms loftalare, kan sägas hafva "skapat sitt ämne." Med tystnad bör ej heller förbigås Sjöbergs Minnesteckning, ett ypperligt vedermäle ej mindre af författarens snille, än af vännens tillgifvenhet. I ett annat och motsatt slag, i satiren och skämtet, behöfva endast