Jag nekar ej, att ju, emot pålitligheten af både erfarenhet och förståndsgrunder, vissa tvifvelsmål varit redan långt för detta väckta, som gjort sina upphofsmän ryktbara inom Skolan och i dess häfder; men ryktbara nästan blott som sofister och lärde konstlare. Uppmärksamheten dertill var hittills bland Filosofiens erkända Lärare alltid ringa. Hvarken Cartesius eller Leibnitz, Locke eller Wolf, Bonnet eller Condillac, åtskilja sig från den allmänna öfvertygelsen om förnuftets tillförlitlighet, i sin rätta logiska användning, och om den yttre erfarenhetens realitet. Ännu hitintills var emellan den filosofiska spekulationens och den allmänna menniskotanken ingen annan skillnad erkänd, än blott den som uppkommer af en sorgfälligare metod, och mera abstrakta, mera skarpt och fint utredda tankegrunder. Begge hafva för öfrigt beständigt utgjort ett och samma förnuft. Redan på sin tid företog sig den berömda Locke en analys deraf, i samma afsigt, som den nu ifrågavarande. Hela hans länge prisade bok om det menskliga förståndet består ej i annat. Flera den abstrakta spekulationens missvisningar ansågos derigenom rättade, och menniskotankens natur och gränsor behöfligt utrönta. Men ingen af Filosofiens hufvudläror rubbades
