- 4 - derigenom tili säkerheten af sina förnufts-grundtr* Icke minsta begrepp uppkom derifrån om ett an � nat, lärdare fbrnuft, som påstod att fullkomligt be* visa det gamla förnuftets falskhet och obrukbarhei Efter Lockes unders^ning, behöll menniskotanken inom sina utstakade gränsor tvertom alltid sin fult komliga gilltighet; och hvem som blott resonerade med riktigt oförvilladt menniskoförständ , kunde � äfven utan kännedom af hans arbete, yara trygg att öfverensstämma med grunderna deraf. På lika sätt synes ej förhålla sig med den i våra dagar berömda förnuftskritiken. Visserligen ligger ej skillnaden emellan Locke och Kant endast i de nya rättelser, som vissa spekulationens qvar- blifna eller tillkomna misstag kunnat må hinda ytterligare påfordra, utan (döljom det ej) i det li- ka så allvarliga som oförmodliga påståendet om den hittills vanliga fömuftsvägens väsendtliga orik- tighet, äfven sådan den varit utstakad och följd af Leibnitz sjelf, Locke, Wolf, Condillac, Bonn et, och i allmänhet alla filosoferna. Ty om ock dem emellan någon skiljaktighet kunnat finnas i satser och meningar, öfverensstämma de åtminstone samfällt i erkännandet, så väl af en verklig yttre erfarenhet, som af sjelfva f^nnfkets gilltighet, äfven i de yigtigaste frågor; så långt drt
I
