ofta i tillstånd att göra val emellan känslans föremål: och kan företrädet vid alla tillfällen afgöras genom förnuftsgrunden? Den som t. ex. skattar Juvenals Satirer högre än Virgilii Ekloger, har han bättre eller sämre smak, än den som gör tvertom? Den hos hvilken imaginationen herrskar framför eftersinnandet, läser hellre Miltons Förlorade Paradis, än Popes Försök om Menniskan. En annan finner tvertom dubbelt större nöje i det sednare. Hvilken af begge har rätt eller orätt?
Man kunde svara härtill, att detta ej är frågan: att smaken, i sitt rätta begrepp tagen, dömmer ej emellan olika slag, utan ger blott lagar för fullkomligheten i hvart. Välan, svarar någon åter tillbaka, säg oss då efter dessa allmänna lagar, på hvad sätt skrifver man fullkomligast ett filosofiskt skaldestycke; som Popes nyssnämda Försök om Menniskan? eller som Voltaires Desastre de Lisbonne? ty man kan ej undgå att i begge dessa arbeten, med den största förtjenst hos begge, likväl tydligen finna sjelfva sättets åtskillighet. Med hvilken styl skrifver man bäst historien; med Taciti korta, nervstarka, tankdjupa; eller med Livii enkelt berättande utförliga och majestätiska? Hvilket af begge sätten ni ger företrädet, och hvilka skäl ni må dertill anföra, var säker att andra
