skola känna annorlunda, och gifva till deras smak lika så goda skäl som edra.
Man kan ej neka dem som så tala, att de ju hafva rätt allt hitintills. Deras grunder gälla fullkomligen i vissa nästan likgilltiga fall; ty utan tvifvel gifvas flera slags förträffligheter, emellan hvilka intet annat företräde kan bestämmas, än det som härleder sig från hvars och ens särskilta sinnesart. Men sträck påståendet ett steg längre, och det faller i orimlighet. Huru skulle ej i vitterheten, som i konsterna och i allt annat, gifvas ett väl och illa, ett bättre och sämre? Ställ fram Messenii historiska arbeten bredvid Livii; våra vanliga högtidstal bredvid Ciceros orationer; Gustaviaden bredvid Eneiden; Brynilda bredvid Iphigenie: och hvar läsare skall, med aldrig så liten sinnesodling, studsa vid åtskillnaden. Man må disputera så länge man vill om naturen af de grunder, på hvilka detta hvars och ens omdöme bygges: det är nog, att öfverensstämmelsen är oförneklig, och att den ej skulle finnas, utan vissa allmänna lagar för förträffligheten. Utan att kunna räkna på menniskors allmänna och beständiga bifall till dessa lagar, huru skulle någon konst nå sin höjd? Huru skulle den hafva kunnat, ifrån råheten af sina första försök, tid efter tid lyfta
