egenskaper blifva här antagliga. Dikten får nemligen ej mera vara ett blott luftspel, en inbillningslek, utan måste nödvändigt kunna betraktas såsom möjlig sanning, både till handling och handlande varelser. Det är detta, som efter min tanke i synnerhet gör den episka sången så svår att lyckas i våra dagar, sedan filosofi och naturkunskap bortryckt från jordens gemenskap och menniskornas, alla fordna underbarliga makter, och flyttat dem som af oss erkännas i aflägsna osinnliga kretsar, hvarigenom de blifvit svåra att skillra i någon slags liflig och trolig likhet med vår sinnliga erfarenhet. Om ett och annat stort snille, en Milton, en Klopstock, icke dess mindre gjort med framgång bruk af dessa sistnämda, måste dock tillstås, att det endast varit i ämnen af ett visst eget alldeles religiöst slag, och äfven der, icke utan att då och då råka i en liten delo med troligheten. Det skall måhända synas en besynnerlig sats, att råhetens, okunnighetens tider befinna sig i detta och flera afseenden de mest gynnande for poesien. Emellertid visar erfarenheten, att verkligt så förhållit sig, och det är just synbarligheten deraf, som bragt några på den sällsamma tanken, att råhetens tider borde i vitterheten återkallas: likasom detta lät efter behag göra sig, och likasom klar insigt och djup
