ovetenhet, med ett ord dag och natt, vore i sjelfva verket möjliga att sammanföra.
Homerus kunde t. ex. på sin tid, utan stridighet mot den då rådande upplysningsgraden, berätta om palatser och grottor under hafvet, i hvilka gudar bodde, och hvarest Vulkan, under sin flykt från himmelen, arbetade på deras smycken och husgeråd. Alla grekiska folkstammar trodde i hans dagar på dessa kroppsliga gudamakter, och hvarken förnuftet eller naturkunskapen motsade ännu möjligheten af en sådan vistelseort. Dikten kunde således här äga all verkning på sinnet af möjlig realitet; och just detta är det som nödvändigt fordras, just denna egenskap som åtskiljer den äkta poetiska dikten ifrån allt slags skrock och barnjoller. Likaså kunde Homerus ganska väl låta Ulysses berätta om ett stort folkslag på en af öarna i Medelhafvet, hvaraf en enda man spisade till frukost ett par karlar af vanlig storlek. Kunskapen om naturens varieteter i anseende till menniskoslagen var ej större på hans tider, än att detta kunde anses möjligt, och dikten var här blott djerf och vild, icke orimlig. Korteligen: allt detta var visserligen skaldens uppfinning; men kunde efter tidens begrepp också vara verklig sanning. I våra dagar vore begge delarna en lika så osmaklig lögn emot
