och hållit af detta falska slag, och består, med blott undantag af den helige Ludvigs apparition, ensamt af personifierade egenskaper, åt hvilka det är omöjligt att ens en minut tillägga någon verklighet. Med Tasso är redan annat. Det underbara är hos honom icke till denna grad oredbart. Hans odödliga poem öfverflödar deremot af magiska underverk, förtrollningar och orientaliska féerier, som i samma ögonblick de tjusa inbillningen förstöras af eftertanken, och medföra dessutom, jag vet ej hvilken inre stridighet med den höga allvarligheten af den heliga grafven, frälsarens minne, korsfanan och englasynerna. Det är skada för detta mästerstycke, att då ämnet deraf tillhör ännu vår tid, och skall förmodligen intressera alla påföljande, diktens trolighet deremot inskränkes nästan helt och hållit till de äldre mörka tidehvarfven. Om Messiaden bör jag ej yttra mig, då jag sedan flera år icke läst detta arbete, och icke ägt tillfälle att förnya minnet deraf.
Men ibland alla skalder, äldre eller nyare, intager ingen kanhända ett högre rum än Milton, för hvad jag kallar diktens allvarlighet, det vill säga, förmågan att gifva deråt den mest förledande färg af sanning och verklighet. Man skulle säga att han mindre uttänkt en skaldedikt,
