än målat efter uppenbarelser synerna af den största öfver jordiska tilldragelse, som menniskotanken kan möjligen föreställa sig. Nästan öfverallt förekommer det läsarn, som poeten sjelf lifligen trott på verkligheten af hvad han förtäljer, och som den upplysande varelse, hvilken efter hans berättelse besökte honom i hans nattliga mörker, varit i hans egen öfvertygelse någonting mera än hans blotta inbillningsgåfva. Emellertid, midt under denna höga allvarlighet, huru ofta öfverlemnar sig ej sjelfva denna Milton åt det mest otyglade inbillningsspel, ja åt de uslaste påfund, som alltför synbart förråda den vanliga jordiska diktsmidaren? Så att man finner sig frestad, att hålla samma poem, den ena stunden för en käringsaga, som man den andra varit nästan färdig att hålla for en profetisk uppenbarelse. Jag vill ej här upprepa af Miltons diktskapelser, allt hvad Kellgren redan i hårda ord bestraffat[1]. Mycket kunde deri ännu tilläggas; och Messias t. ex., som för att skapa verlden, icke enligt Mosis berättelse, nyttjar dertill allmakten af ett enda ord, utan tar fram en stor kompass ur ett af de himmelska skåpen, för att derefter mäta och cirkla verket som en annan, — detta, säger jag,
- ↑ Se Kellgrens Samlade Skrifter II Del. p. 86.
