sig, genom fortsatt bemödande, ända opp till fullkomligheten?
Efter allt detta, hvad blir då slutligen allmän smak? Man måste, så långt jag kan finna, förstå dermed, väl icke allt det som för någon abstrakt tänkare kunde, vid djupare eftersinnande, synas böra vara det; men visserligen det, som antingen redan blifvit, eller slutligen måste blifva allmänt gilladt, genom känslans och omdömets närmare och närmare öfverensstämmelser hos alla odlade folkslag.
Det är sant, att smakens åtskilligheter äro ännu stora, och falla starkt i ögat; men tilläfventyrs händer just deraf, att man icke så lätt märker öfverensstämmelserna. Nödvändigt måste likväl hos alla menniskor finnas en viss allmän likhet i sinnesdaning. Det låga, det vämjeliga måste först och främst ofelbart finnas vidrigt och motbjudande för alla, så snart de genom den ringaste bildning blifvit i stånd att urskilja det. Det orimliga, det osammanhöriga måste på lika sätt, vid närmare eftersinnande, nödvändigt misshaga alla; och denna urskillningens förening hos menniskor inträffar alltid gradvis med odlingens framsteg. Förutsätt således blott en viss allmän sinnesodling, till huru ringa grad den ock må
