eller öka sinnesrörelsen. Jag vet att Oedipe varit hos de gamla ansedd såsom ett af de yppersta tragiska ämnen; och händelsen har i sitt naturliga förlopp, äfven för oss nyare, utan tvifvel en tillräcklig svart olycksfärg. Men dessa dubbla orakelspråk om en son, predestinerad att mörda sin far och dela sin mors säng; dessa gudar, som på ett så eget och nästan förrädiskt sätt tillställa begge olyckorna; denna sphinx med sina gåtor, och denna blinda spåman sorm ej ser för fötterna, men ser in i gudarnas råd och vet besked om styggelsen; uppriktigt sagdt, är väl allt detta gjordt att hafva en stor verkan på oss, efter våra tänkesätt? Hvarje förnuftig åskådare, har han ej kunnat märka, huru hela detta synbara diktverk, långt ifrån att öka och upphöja sinnesrörelsen, tvertom i vissa ögonblick likasom nedslagit den och hindrat allvarligheten deraf?
Det är sant, att sjelfva Racine kunde synas hafva tänkt annorlunda, då han både i sin Phèdre och sin Iphigenie begagnat sig med så stor framgång af den grekiska gudadikten. Förträffligheten af dessa tvenne mästerstycken, medgifver jag först och främst utan motsägelse; blott icke såsom uppkommen af den grekiska diktens bruk, utan den oaktadt, genom den stora skaldens konst, att i alla belägenheter skillra menniskohjertat. Detta
