han ej, på detta sätt, sina varelser ur gudaverlden till usla pappersmålningar eller marionettbilder, hos hvilka hvarje upplyst öga måste sakna lif och redbarhet. Korteligen då han, för den blott naturliga delen af sitt arbete, fordrar hos sina läsare manlig tanke och sinnneslyftniug, begäre han ej af dem tvertom barnslighet och tanklöst bildnöje för den högre och underbarliga, som likväl skulle gifva glans och förträfflighet åt det öfriga.
Hvad jag redan sagt om berättande poemer, tror jag böra med ännu större skäl gälla om teaterns tragiska föreställningar. Man har begynt i Tyskland att, bland mycket annat i ny smak, äfven skrifva tragedier med gudar och gudinnor ibland personagerna; allt förmodligen i följd af den goda läran, att poesien är fantasiens rike, och inom detta rikes gränsor ingenting orimligt. Men då frågan är att väcka sinnets djupaste och allvarligaste rörelser, synes mig framställningen för ögat medföra en ännu större fordran på trolighet, än blotta berättelsen. Äfven då dessa diktens gudomligheter icke personligen visa sig, har jag åtminstone för min del aldrig rönt någon god effekt af deras medverkan i handlingen, så långt den varit påräknad som medel att väcka
